Jennys Värld

Det här inlägget blir det sista gnällinlägget.
Jag skulle kunna låta bli att skriva nåt alls men jag gör det ändå.

Igår försvann en mycket viktig person imitt liv.
Det kan bero på att mitt liv är vansinnigt stökigt just nu.
Jag klandrar honom inte, jag önskar bara att han hade varit ärlig från början, när jag faktiskkt frågade.

Nu känns det som om jag fick ett slag i ansiktet igen.
När allt började kännas en aning bättre så kommer ett bakslag till.

När jag trodde att jag inte kunde falla längre så föll jag ytterligare en bit.
Mitt stackars hjärta är återigen krossat.

Jag är så arg.
Mest på mej själv.
För att jag är så vansinigt dum som tror på vackra ord om kärlek och lycka.

Det finns inte så mycket mer att säga.
Mer än att han lämnade ett stort svart hål i mitt hjärta när han gjorde sitt val.
Jag får lära mej att leva med det.

Även den vackraste sagan har ett slut....

Dagen har faktiskt varit ganska bra.
Har jobbat mellan 7-16 och nu håller tvätten på att torka i tvättstugan.

Jag och Jonas skulle ha åkt till Ica maxi efter jobbet för att kolla efter sing star spel, men han glömde tydligen bort mej.

Kvällen fortsätter i ljuv slappar anda och när tvätten är klar tänker jag gå och lägga mej för att orka upp imorgon.
Då ska det jobbas delat pass och sen blir det oscarsgalan med Heidi hela natten.

Jag bara måste dela med mej av det roligaste idag.

Eva fick ett snöras i skallen. Somliga straffar gud medetsamma =)

Jag passade på att göra en snögubbe i miniatyr innan vintern tar slut.
Det syns inte på bilden, men den ha t.om hår.
Det ni!

Jag går på avtalade möten, får nya telefon nummer som ska ringas och blir hela tiden ivägslussad till nån annan.

"Ring hit"
"Jag kan inte hjälpa dej, ring det här numret"
"Vi har öppet på måndag mellan 11 och 12, ring då"

Jag försöker så jävla mycket, men inget går som det ska.

Jag berättar om mna problem för en läkare på vårdcentralen.
Han skiner upp som en sol och kläcker ur sej:
"Du är en ung, snygg tjej. Det löser sej."

Ok, så om jag hade varit gammal och ful hade mina försök till hjälp gått mycket bättre??
Eller?

Det kommer inte lösa sej.
Ångestklumpen i min mage växer sej större och större för varje dag.

Jag önskar att det fanns nåt som skulle få mej att vilja kämpa vidare.
För även om jag orkar så vill jag inte längre.

Ovan nämnda läkare frågade på knagglig svenska om jag ville dö.
När jag inte riktigt förstod vad han menade illustrerade han sina ord med yviga gester och konstiga ljud.
När det äntligen gick upp för mej vad han menade skrattade han gott åt sin egna charader.
Va fint att han tog mej på allvar....

Och nej, det är klart att jag inte vill dö.
Jag måste bara hitta livsglädjen igen!

Jag har lyckats förtränga lite av det jobbiga idag.
Jag har spenderat dagen tillsammans med sjuk pojkvän vilket har resulterat i att jag misstänker en förkylning på ingång.
Jag har nyst mest hela dagen.

Medans Jonas har lekt datordoktor har jag roat mej med att spela tv spel från 1800 talet.
Sjukt kul!

Nu måste jag sova, för imorgon är en viktig dag.
En del av mitt nya liv startar förhoppningsvis imorgon och lite av det jobbiga kanske kan stoppas undan tills det är dags för nästa del att tas itu  med.

Idag har varit en bra dag faktiskt, och mycket av det har jag Jonas att tacka.
Ibland är han en alldeles fantastisk pojkvän ;)

Alla dessa motgångar.

Det känns som om jag försöker ta mej fram i trögflytande slem.
Utan framgång.

Det är på gränsen att jag ger upp.
Men nånstans inom mej finns det fortfarande ett litet hopp om en ljus framtid.
Det där lilla hoppet skulle behöva bara en liten framgång för att växa sej lite större.
För att få mej att orka kämpa bara lite till, tills allt detta är över.

Jag borde tänka på annat har det sagts.
Men hur jag än försöker så går det inte.
Mina tankar är alldeles för upptagna med att tänka på det dåliga.

Än en gång känns det som om livet har tagit slut och jag kan inte tänka, planera eller se en morgondag.

Jag lever för dagen och det enda jag kan göra är att lindra ångesten så gott det går.

Jag ringde ett väldigt jobbigt samtal idag.
Nu är det på riktigt.
Efteråt kändes det mycket bättre.

Har kommit på mej själv med att sitta och stirra på osynliga fläckar idag.
Jag tappar bort mej och jag är rädd att sammanbrottet är närmre än jag trodde. 



 

Det finns en anledning till att jag inte har bloggat på länge.
En anledning som jag inte kommer nämna här.
(men om ni hemskt gärna vill veta, finns det folk som gladeligen skvallrar)

Ångestnivån den senaste tiden har varit skyhög och vissa dagar känns det som om livet har tagit slut.

De som man tycker borde finnas som ett stöd kan eller vill inte förstå och jag känner mej som den mest ensamma i världen.

Det känns som om jag har tappat bort mej i ett stort svart hål och inte hittar ut.
Vissa dagar kan jag le och är nästan som vanligt.
Men så kommer en våg av ångest och jag är förlorad.

Jag vet att jag förr eller senare kan lämna allt detta bakom mej, men vägen dit verkar extremt lång och under tiden försöker jag att överleva dagen.

Ett stort tack till dej Heidi för att du verkligen bryr dej om mej.

Jag började min dag med att klippa av mej lite hår.
Hävdar fortfarande att jag är minst lika bra som vilken frisör som helst.
Råkade dock klippa lite väl mycket.
Men det är bara hår.
Det växer ut igen.

Bestämde med Erica att vi skulle ta en promenad.
Innan hon kom passade jag på att gå ut till bilen för att kolla hur man byter glödllampor.
"En rejäl kvinna sköter sej själv" heter det visst.
Kvinnan i detta hem är i så fall inte det minsta rejäl.
Jag förstod faktiskt inte ett dugg.
Ska fråga Jonas snällt om han kan hjälpa mej.

Vi tog en promenad, jag och Erica och det kändes lite som förr, när vi inte gjorde annat än va ute och gick.
Det va trevligt och jag hoppas vi fortsätter i samma anda.

Efter promenaden åkte vi sakta men säkert till Ica maxi.
Jag köpte naglar, kaffe och glass med lakrits och vanilj.
 
Kom hem och la mej på soffan och somnade direkt.
Nu ska jag göra ett nytt försök att hitta min väska =)

PoK

Ledigheten har börjat.
Nästa arbetspass blir på tisdag kl 8-14

Idag ska det förberedas lite inför morgondagen.
Jag ska lokalisera min resväska.
Människor omkring mej höjer frågande ett ögonbryn i resväskefrågan.
"Du ska vara borta ett dygn, hur mycket kan du behöva ha med dej?"

Ehhh
Som kvinna är det inte bara ett ombyte kläder som gäller.
Det ska vara specialschampot med tillhörande balsam
Hårgrejer, vilket alltså innebär hårfön, plattång och en massa värmeskyddande produkter
Smink, hallå, det är ju fest liksom
Ett x antal ombyten då jag aldrik kan bestämma mej för vad jag ska ha på mej.
Skor som passar till alla dessa olika outfits
Salvor och krämer till fejset
Böcker och dyligt som jag kan roa mej med när jag inte kör.
Och en massa andra livsviktiga saker.

Då duger det knappast med en liten väska utan dåna här utflykter kräver resväskor på hjul.
Så det så!

Sen har jag en liten minisemester på 5 dagar.
Känns kalas.
Jag och min älskade kusin ska ta en roadtrip till Lindesberg och fira kusins kusin som fyller 20.

Jag har varit lite velig om jag ska me, men vafan.
Jag kan behöva åka bort en helg och träffa nytt folk.
Ha kul och slippa tänka på allt som jag tycker är jobbigt.

För jobbigt har det varit.

Nånting har förändrats och jag kan inte svara på vad.
Nånting känns helt galet fel och jag vet inte hur jag ska handskas med detta.

Jag kan mycket väl inbilla mej alldeles för mycket.
Jag behöver bara lite tid för mej själv för att mota bort onda, jobbiga tankar.

Idag har jag städat bort ångsten som har legat som ett täcke över min lägenhet.
Så just nu känns det en aning bättre.
Efter en promenad i kväll kanske jag är tillbaka.
Då kanske allt känns bättre!

Helgen närmar sej med stormsteg och klumpen i min mage börjar bli en vana.
Jag är ororlig för att det kommer bli en massa bråk igen om det som det bråkas om mest här hemma.

Jag önskar helt enkelt att helgen va lite längre bort...

Pratade med finaste kusin igår.
Hon berättade att man nog måste plugga till syrra innan man kan inrikta sej på ambulans.
Hon hade nån jobbarkompis som hade mer info.
Så hon skulle fixa det åt mej.
Söta hon liksom =)

Därför struntar jag i att åka till arbetsförmedlingen idag och väntar tills hon har hört av sej.

Visst skulle jag kunna plugga till syrra.
Men först då måste jag plugga upp matte b och naturvetenskap.
Säg att detta tar ett år.
Sen, om jag har tur och kommer in direkt på syrreutb så är det tre år.
Sen ska man jobba, säg minst ett år.
Sen är det 1 ½ år ambulansutbildning.
Jag kommer alltså vara..... ca 35 när jag är färdig.
Om jag har tur

Och jag hade ju tänkt skaffa barn innan 35 faktiskt.
Gärna innan 30.
Så just nu känns det som om jag måste välja mellan utbildning eller barn.
Och det valet är ju inte det lättaste.

Jag va nere på arbetsförmedlingen igår.
Det visade sej att de har öppet hus för utbildningar på onsdagar.
Så jag får snällt vänta tills imorgon.

Det verkar dock som om jag måste plugga till sjuksyrra först.
Och det tror jag faktiskt inte att man kan göra på distans.

Vi får se vad folket på arbetsförmedlingen säger imorgon.