Det är kärlek banne mej
Eftersom jag har varit ledig udag har jag haft en massa tid att tänka.
På hur livet kunde vända så tvärt.
På hur Jonas kom som en räddande ängel och gjorde mej lycklig igen.
Han klev in i mitt liv med stora steg och jag kunde inte motstå honom.
Den personen som känner mej allra bäst säger att hon vet att han är den rätta för mej, fast hon bara har sett honom på bild.
"Hur kan du veta det" undrar jag
"Jag vet det bara" svarar hon.
Men med kärlek och lycka kommer rädsla.
Jobbiga tankar om att han ska hitta nån bättre, att han förr eller senare ska inse att jag inte är nåt för honom.
Att folk blir kära i nån annan fast de är i ett förhållande är jag ett bevis på.
Och det skrämmer mej lite, för jag vill inte att det ska hända mej.
Jag vill inte står där och samla ihop bitarna av ett brustet hjärta.
Det är kanske därför jag håller tillbaka lite.
För att jag är rädd för att ge allt, då gör det inte lika ont om det går åt helvete.
Verkar det konstigt?
Jag som predikar om att följa sina impulser och om att man bara lever en gång, lever inte efter mina egna ord.
Kan man vara så kär att man blir livrädd?
