Jennys Värld

Jag läste en artikel på fb om att vi idag behandlar våra barn som kungligheter. 

Att vi skämmer bort dom genom att ge dom allt som pekar på. 

Att vi är rädda att inte bli omtyckta av våra barn om vi säger nej. Eller har regler. 

Den där artikeln fick mig att tänka efter. 

Att det faktiskt stämmer. 

Jag ser många föräldrar som styrs av sina barn. 

När barnen blir arga så fjäskar man för att de inte ska sluta tycka om föräldern. 

Man köper grejer för pengar man inte har. För att barnen ska va nöjda och glada. 

Man har inga regler, för då kan ju barnen bli sura. 

Men snälla! 

Jag tycker såhär. 

Barn är barn. Och vuxna är vuxna. 

Och det är de vuxna som bestämmer. 

Varför vill man inte uppfostra sina barn till att bli självständiga vuxna? 

Varför vill man servera allt på silverfat? 

Vad lär det barnen? 

Jo, att om man tjurar till det så får man som man vill. 

Hur tror ni det funkar i det vuxna arbetslivet sen? 

När jag va liten blev jag överlycklig om jag nån gång fick en peng för att kunna åka in till stan. Själv. 

När mina föräldrar tyckte att jag va stor nog att åka den ganska långa bussresan  in till stan och hem igen. 

Den känslan. 

Då va jag stolt. 

Och ville jag ha nåt som va lite dyrare, ja då fick jag spara. 

Och det gjorde jag.

Idag ska det skjutsas till höger och vänster. För tydligen kan barn inte åka kommunalt längre. 

Det ska handlas saker jämt. 

Och föräldrarna är där, startklara så fort barnen vill åka nånstans. Redo att köpa den nyaste prylen för att barnen vill. 

Javisst, tiderna förändras. 

Men jag tror ju att om jag varit barn idag, hade inte mina föräldrar daltat med mig ändå. 

Det kanske är lätt för mig att sitta här i min soffa och tycka allt det här. 

Jag kanske blir likadan när Julia blir större. 

Men jag ska försöka uppfostra henne till att bli självständig. 

Lära henne att faktiskt kunna ta ett nej. 

Vill man ha nåt i livet så får man jobba på det. 

Inte förvänta sig att få som man vill hela tiden. Lära henne att hur tråkiga vissa saker är så måste man göra dom. 

Som sagt. 

Jätte enkelt att sitta här och säga så nu. 

Men om ni bara visste hur mycket jag ogillar bortskämda barn. Och jag vill inte att min dotter ska bli sån. 

Aldrig i livet att hon ska bli sån.

Jag tror heller inte att min dotter kommer sluta tycka om mig för att jag ber henne plocka undan efter sej, städa sitt rum, eller följa andra regler som finns i hemmet. 

Ja, hon kommer säkerligen säga att hon hatar mig många gånger. Men det hör liksom till. 

Barn blir arga på sina föräldrar. Men det går över.