Jag tror jag håller på att bryta ihop

Idag när jag promenerade hem från stan fick jag som vanligt stå och vänta en stund vid rödljusen vid birkakorset. 
Mitt i all rusningstrafik hördes en ambulans på håll. 
Den sicksackade mellan alla bilar och plötsligt fick jag en klump i halsen. 
Kastade en blick ner i vagnen på min dotter som nöjt låg och sov och snuttade på sin napp. 

Mitt där, i all trafik, fick jag kämpa för att inte börja gråta. 

För 9 veckor sedan va det min dotter som låg i en ambulans. Med blåljus och poliseskort på väg upp till Huddinge. 
I efterhand har jag fått höra att de sagt på radion att ambulans och polis va påväg så att medtrafikanterna skulle va beredda på att släppa förbi. 
Däri låg min dotter. 
Det va min dotters ambulans de pratade om på radion för 9 veckor sen. 

När jag tittade ner i vagnen på min vackra dotter kunde jag inte annat än tacka högre makter för att hon låg där. 
Livs levande och alldeles underbar. 

Varje dag är jag livrädd. 
Livrädd att nåt ska hända henne. Att jag inte får behålla henne. 
Att hon ska tas ifrån mej. 

Jag har hamnat i nåt slags avgrundsdjupt hål och alla mina krafter är slut. 
Det enda jag kan tänka på är att jag vill ta tillvara på varje minut med mitt barn. 

Alla dessa tankar och känslor gör mig utmattad. Och jag är nära bristningsgränsen. 

Jag vet inte hur jag ska orka mer. 

Det är som att allt helt plötsligt gick upp för mig. 
Hur nära det va att jag förlorade Julia. 
Mitt älskade barn. 



Kommentarer
Postat av: Anonym

Jag mådde väldigt dåligt efter förlossningen av mitt första barn (trots att allt gick bra och bebisen var frisk). Var rädd att nåt skulle hända henne eller att nåt hemskt skulle hända mig, och lösningen var att gå till psykolog. Bara att prata om det med en utomstående gjorde sån skillnad, och jag kunde släppa många av de dåliga tankarna och fick även verktyg att hantera dom. Du som varit med om sånt trauma och har det kämpigt fortfarande kanske skulle må bra av det också. Mvh en som bara trillade in på din blogg av en slump

2015-05-29 @ 21:25:34
Postat av: Anita

Känner igen det där! Det tog många år innan jag slutade att gå in och titta till Marie om nätterna. Det var faktiskt inte förrän hon en natt råkade vakna av att jag var och kollade henne och hon blev jätte sur för att hon blev väckt

<3

2015-05-31 @ 19:33:57

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0