Jennys Värld

När jag tittar på min dotter och förstår att hon är min. 

Min alldeles egna unge som jag älskar mer för varje dag som går. 

Min fina lilla kämpe som har klarat så mycket här i livet, fast hon är så liten. 

Jag är så otroligt imponerad av hennes styrka och envishet. 

Mitt älskade barn. 

Jag oroar mig varje dag över att nåt ska hända henne. 

Ibland när hon ligger och sover så ser det ut som att hon inte andas. 

Då måste jag peta på henne lite så att hon rör sej. 

Men den microsekunden det tar innan jag förstår att hon bara sover djupt, under den korta tiden har jag fått hjärtat i halsgropen och lite smått panik. 

Lättnaden som sen infinner sej är underbar. 

Jag antar att de flesta föräldrar är såhär. 

Att man liksom har nerverna utanpå kroppen. 

Man är nervös, orolig och nojig. 

Varje dag är det nya saker jag oroar mig för. 

Har hon ont?  får hon i sej tillräckligt med mat? Sover hon för mycket? Sover hon för lite? Är hon inte lite väl liten? Känner hon den trygghet hon behöver? 

Pratar jag tillräckligt mycket med henne? Är hon för varm? Fryser hon? 

Jag älskar den där ungen över allt  annat. Och för varje dag som går älskar jag henne mer, om det nu är möjligt att göra det. 

Min dotter är mitt allt. 

Så förbaskat mycket kärlek!