Jennys Värld

Och det är för att när jag var ung så hade jag en ätstörningsproblematik. 

Jag har aldrig blivit diagnostiserad men under   Större delen av de sena tonåren till tidig vuxenålder så kräktes jag efter varje måltid. 

Det gick så långt att jag enbart åt en varma koppen och två knäckemackor med skinka om dagen. Som jag sen spydde upp. 

Promenerade varje dag och levde i princip på kaffe och cigaretter. 

Naturligtvis rasade jag i vikt. 

På kort tid gick jag ner 15 kg. 

Det triggade mig när folk sa att "fan vad smal och snygg du är" 

15 kg låter ju rätt mycket, men det va ingen som egentligen reagerade mer än att säga att mitt "babyhull" hade försvunnit. Och att jag va jävligt snygg. Och smal. 

Hur det började vet jag inte riktigt. Jag fick många ggr höra av pojkvänner eller vänner att jag var lite mullig. Som att det egentligen spelade nån roll. Vilka var dom att kommentera mitt utseende liksom!? 

Men jag tror att det hela började på riktigt när en dåvarande pojkvän fällde en kommentar om min vikt. 

Vi var hemma hos honom ett gäng och jag satt på armstödet på en fåtölj och min kompis satt i fåtöljen. 

"Akta så att inte fåtöljen tippar över när du sitter där. **** väger ju så mycket mindre än dig" 

En kanske helt oskyldig kommentar, men jag tror startskottet gick där. 

Jag kan naturligtvis inte skylla allt på honom, men jag tror att hans kommentar var den som fick det att rinna över. 

Det började med att jag slutade äta mat. 

Chips, godis, läsk, allt som var onyttigt åt jag. Men mat var "förbjudet" 

Vartefter tiden gick förbjöd jag mig att äta även sånt. 

Flyttade till Kalmar och började plugga till uska. 

Jag bodde hos min pappa då och vi åt aldrig middag tillsammans. 

Jag kunde laga mat till honom, men jag hade alltid en ursäkt att inte äta själv. 

Jag hade redan ätit, jag hade uppgifter till skolan som skulle vara klara, jag var bortbjuden på middag hos en kompis, jag hade ätit mycket till lunch, jag hade ont i magen, jag var trött och var tvungen att vila mm mm. 

Han ifrågasatte aldrig det utan trodde på vad jag sa. 

Hur som helst så förstördes mina tänder av allt det här kräkandet. De blev sönderfrätta och tunna. Missfärgade. 

Jag har i omgångar gjort provisoriska lösningar med plast och annat tillfälligt. Men det har bara hållt i nåt år. 

I december förra året bestämde jag mig för en permanent lösning. 

Jag skulle fixa porslinskronor. 

Sagt och gjort. 

Nu är underkäken klar, och om 9 dagar är även överkäken klar. 

Jag är supernöjd med underkäken och jag är så förväntansfull över slutresultatet. 

Det har varit dyrt och rätt smärtsamt. Men sååå värt det.