Beslutsångest
Har funderat så himla mycket i helgen.
På om jag ska be Malin om mitt gamla jobb på natt p tillbaka.
Jag saknar mina natt p kompisar och jag saknar den ordning och reda som det var på nattpatrullen.
Jag gillar mina nya kompisar på mitt jobb. Det är ett gäng härliga fina människor som jag tycker mycket om. Och visst är det skönt att jobba inne. Men.
Jag tycker nog inte att det är så roligt att gå till jobbet längre. Jag sover mycket sämre efter en jobbnatt och det känns inte rätt helt enkelt.
Jag vet inte alls hur jag ska göra. När Jimmy har lekt klart i skogen ska jag prata med honom. Det är ju såklart jag som bestämmer men jag vill ändå diskutera med honom. Ibland är han nämligen riktigt smart, och kommer med bra argument 😉
Alla dessa beslut! Min mamma tycker jag ska gå på magkänslan. Och göra det som känns rätt i hjärtat.
Nu är det ju inte ens säkert att jag får tillbaka mitt jobb. Men Om jag inte frågar får jag ju aldrig veta.
Jag ska fundera nån dag till.
Karpaltunnelsyndrom
Var på vårdcentralen i veckan och jomenvisst, hej karpaltunnelsyndrom! Fick två val. Antingen en remiss skickad direkt till kirurgen eller kontakta en arbetsterapeut för att se om det går att rädda lilla handen.
Jag vägrar operation. (Hur skulle det ens kunna gå liksom? Vem skulle sköts hus, hem och barn? Och en sjukskrivning från jobbet? Aldrig i livet!) så jag tog kontakt med en arbetsterapeut som jag ska träffa på tisdag nästa vecka. Jag ska samtidigt gå på
antiinflammatoriska tabletter i två veckor och hoppas på det bästa.
Passade på att be om hjälp med mitt nässpraysberoende när jag ändå var på vc.
Har fått en remiss till öron, näsa hals i november. Gillar mig själv lite bättre när jag äntligen tar tag i saker.
Vaknade 02.30 inatt (för en halvtimme sen) och kan inte somna om. Dricker kaffe och skriver inköpslista. Idag ska det bakas piroger minsann.
Nu ska jag dricka mitt kaffe, tända ljus och kolla på tv en stund.
Nu när hösten är påväg
Jag har den senaste tiden mått rätt dåligt faktiskt. Det är nog ingen i min omgivning som har märkt nåt eftersom jag med åren har lärt mig att mörka mina deppiga perioder.
Men ja, jag har faktiskt mått allt annat än bra den sista tiden. Som vanligt (eller som oftast ska jag väl säga) så kan jag inte ge nån specifik orsak till varför jag mår dåligt.
Men så är det ju med mig. Har varit i många år.
Jag får perioder när allt känns meningslöst, jag känner mig ensam, värdelös och bara i vägen. Jag gör allting halvhjärtat och den senaste tiden har jag bara längtat efter att då gå och sova.
Jag märker även fysiskt den här gången.
Jag har ont överallt, min hy är katastrof och jag har gått upp i vikt. Jag har ofta huvudvärk. Men det värsta har nog varit tröttheten. Inte att jag är trött och måste sova (även om jag gärna hade gjort det hela tiden för att slippa allt en stund)
men orkeslösheten.
Att inte orka tänka, ta tag i saker. Göra vardagliga saker liksom. Det har tagit emot så fruktansvärt och jag har många ggr velat strunta i allt.
Men så bestämde jag mig i torsdags kväll. Nu får det vara nog. Nu tar jag tag i eländet.
Att promenera har hjälpt mig många ggr. Att bara få gå och gå och gå. Lyssna på musik, eller nån podd.
Och vet ni vad? Hur konstigt det än låter så känns det redan mycket bättre.
Jag är fortfarande dödligt trött, men jag känner mig faktiskt lite lättare till sinnes.
Inte så att 3 dagars promenerande har gjort mirakel och jag helt plötsligt är på topp igen. Men jag tror (och hoppas) att jag är på god väg att vända min sinnesstämning.
Jag hade sjuk träningsvärk idag när jag promenerade. Men det kändes skönt på nåt vis. Att den fysiska smärtan (orsakad av att jag faktiskt rört lite på mig) tog liksom över den psykiska smärtan.
Imorgon börjar jag jobba igen. Det ska bli skönt att komma in i vardagliga rutiner och jag ska försöka hitta lite promenad rutiner.
Jag börjar så, så får vi se.
Det blir bra.
Imorgon är det dags.
Åhhhh som jag längtar tills imorgon.
Sista besöket hos tandläkaren och jag är så förväntansfull samtidigt som jag är livrädd för smärtan.
Jag får försöka tänka att det ÄR sista gången och att det kommer bli såååå fint.
På lördag ska vi fira Jimmy. Det är nästan en månad sen han fyllde år, men jag har jobbat nästan alla helger i maj (den enda lediga helgen jag hade var för två veckor sen, men vem vill visa sig ute bland folk mer än nödvändigt när man set ut som åsnan
i shrek??)
Då ska jag även passa på att fira mina nya tänder 😂😂😂 (asså jag är så himla rolig)
Vi har bjudit över lite folk och Jimmy har beställt smörgåstårta. Det kommer bli en trevlig tillställning (jag har köpt nya skor. Vad blir inte trevligt med nya skor liksom?)
Sen är väl tanken att vi ska sätta oss på nån uteservering på kvällen.
Det blir bra det 😊
Lilla pappa ❤️
Fick ett samtal i helgen som gjorde mig väldigt orolig.
Min lilla pappa mår inte bra.
Vi har inte haft nån särskilt bra relation de senaste åren. Egentligen aldrig någonsin.
Jag har varit så arg och besviken.
Men nu måste jag bortse från allt det och åka ner och ta hand om min pappa. Han har en läkartid den 14/6 som jag måste följa med på.
Jag måste ordna en massa saker som kanske kan underlätta lite för honom i hans vardag.
Ringa kommunen om bostadsanpassning, fixa med hjälpmedel och ringa en biståndshandläggare för att se om pappa kan få lite hjälp från hemtjänsten.
Han kommet vägra. Jag vet ju det.
Vi måste prata om huset. Jag tycker att han ska sälja det och köpa en liten lägenhet istället då han inte orkar ta hand om hus och trädgård längre.
Jag har mycket att ta hand om. Mycket som ska fixas.
När sånt här händer önskar jag att vi bodde närmre.
Nu gör vi inte det och jag får göra det bästa jag kan.
Måste jag åka till Kalmar mer ofta under en period så får jag väl helt enkelt göra det.
Det här med tänderna
Många undrar varför jag håller på att fixa mina tänder.
Och det är för att när jag var ung så hade jag en ätstörningsproblematik.
Jag har aldrig blivit diagnostiserad men under Större delen av de sena tonåren till tidig vuxenålder så kräktes jag efter varje måltid.
Det gick så långt att jag enbart åt en varma koppen och två knäckemackor med skinka om dagen. Som jag sen spydde upp.
Promenerade varje dag och levde i princip på kaffe och cigaretter.
Naturligtvis rasade jag i vikt.
På kort tid gick jag ner 15 kg.
Det triggade mig när folk sa att "fan vad smal och snygg du är"
15 kg låter ju rätt mycket, men det va ingen som egentligen reagerade mer än att säga att mitt "babyhull" hade försvunnit. Och att jag va jävligt snygg. Och smal.
Hur det började vet jag inte riktigt. Jag fick många ggr höra av pojkvänner eller vänner att jag var lite mullig. Som att det egentligen spelade nån roll. Vilka var dom att kommentera mitt utseende liksom!?
Men jag tror att det hela började på riktigt när en dåvarande pojkvän fällde en kommentar om min vikt.
Vi var hemma hos honom ett gäng och jag satt på armstödet på en fåtölj och min kompis satt i fåtöljen.
"Akta så att inte fåtöljen tippar över när du sitter där. **** väger ju så mycket mindre än dig"
En kanske helt oskyldig kommentar, men jag tror startskottet gick där.
Jag kan naturligtvis inte skylla allt på honom, men jag tror att hans kommentar var den som fick det att rinna över.
Det började med att jag slutade äta mat.
Chips, godis, läsk, allt som var onyttigt åt jag. Men mat var "förbjudet"
Vartefter tiden gick förbjöd jag mig att äta även sånt.
Flyttade till Kalmar och började plugga till uska.
Jag bodde hos min pappa då och vi åt aldrig middag tillsammans.
Jag kunde laga mat till honom, men jag hade alltid en ursäkt att inte äta själv.
Jag hade redan ätit, jag hade uppgifter till skolan som skulle vara klara, jag var bortbjuden på middag hos en kompis, jag hade ätit mycket till lunch, jag hade ont i magen, jag var trött och var tvungen att vila mm mm.
Han ifrågasatte aldrig det utan trodde på vad jag sa.
Hur som helst så förstördes mina tänder av allt det här kräkandet. De blev sönderfrätta och tunna. Missfärgade.
Jag har i omgångar gjort provisoriska lösningar med plast och annat tillfälligt. Men det har bara hållt i nåt år.
I december förra året bestämde jag mig för en permanent lösning.
Jag skulle fixa porslinskronor.
Sagt och gjort.
Nu är underkäken klar, och om 9 dagar är även överkäken klar.
Jag är supernöjd med underkäken och jag är så förväntansfull över slutresultatet.
Det har varit dyrt och rätt smärtsamt. Men sååå värt det.
Måndag
Måndag igen. Herre vad fort veckorna går.
Idag ska vi på sjukgymnastik. Julia tycker att det ska bli jättekul, mamman tycker sådär.
Det är så sjukt kallt i omklädningsrummet, Julia springer åt andra hållet när jag ska föna hennes hår efter badet, och eftersom Julia inte vill träna utan bara bada är det mest jag som tränar. Även om Julia blir lättare i vattnet är det ändå tyngt att
hålla henne i de 45 min som träningen är.
Men vad gör man inte för sitt barn? Det är ju bra för henne och hon tycker att det är så roligt.
Från idag börjar de stora barnen vara 2 veckor åt gången hos sina föräldrar istället för varannan vecka.
Jag tror det blir bra för dem. Kan förstå att det inte är så himla roligt att behöva flytta varannan vecka.
Jag har aldrig bott varannan vecka. När mina föräldrar separerade (jag var 6 år) bodde jag bara hos pappa tills jag var 14, och sen bara hos mamma tills jag flyttade hemifrån.
Men jag kan fortfarande förstå att det måste vara jobbigt att behöva flytta på sig så ofta.
Så nu vill de prova 2 veckor i taget. De är så stora så de får ju liksom bestämma själva hur de vill göra.
Snart är det dags för mig och Julia att åka.
Ska ladda en maskin tvätt sönder bara är att sätta igång den när vi kommet hem 😊
Gissa vem som har fått nytt jobb?!
Jaaaaag!!
Jessica ringde igår när jag var på Ica och sa att de ville ha mig som medarbetare.
Det är inte riktigt klart än när jag börjar eftersom boendet inte öppnat än. Men jag gissar till sommaren kanske.
Så himla spännande.
Jag kommer sakna mina fina arbetskamrater. Som fan kommer jag sakna dem. För det finns inte finare människor än dem.
Men jag hoppas vi kommer kunna ses ändå.
Igår började jag min behandling hos tandläkaren. Jag skulle ha börjat 29/1 men eftersom mitt kära barn tyckte att det var en bra idé att låsa ut mormor på balkongen så fick jag byta tid.
Så igår var det dags alltså.
Tandläkaren har höjt mitt bett med nästan 6 mm (behöver man höja mer än 2 har man ett behov av det och jag hade tydligen ett stort behov av en höjning)
Så nu ska jag gå såhär en vecka för att se om jag kan vänja mej vid det inför de nya tänderna.
Det är skitskumt att äta med de här höjningarna och det är precis som att jag inte har nån "känsel" i tänderna.
Svårt att förklara. Men det gör ju inget
Inre nog med att jag kommer få fina tänder. Jag kommer bli smal oxå eftersom det är tråkigt att äta nu 😂😂
Aja. Jag vänjer mig nog.
Nu ska jag dricka kaffe i lugn och ro innan lilla fröken (som är hemma från förskolan för att hon är så genomförkyld) vaknar.
Trevlig alla ❤️ dag!
Idag börjar det
Idag ska jag påbörja min behandling hos tandläkaren. Jag är supertaggad, men samtidigt livrädd.
En del av mig vill bara ringa och avboka tiden medan en annan del är så exalterad att jag knappt kan sitta still.
Jag vet att det kommer göra ont, det kommer ta tid och mitt tålamod kommer prövas ett antal gånger. Men jag är så förväntansfull över resultatet.
Jag tror att mitt självförtroende kommer få sej en rejäl skjuts och jag längtar.
Snart är min godisfria månad slut och jag är så stolt över mig själv.
Jag trodde nog att jag skulle tappa mer i vikt. Men det är som sagt inte det viktigaste. Min kropp mår mycket bättre och så fort jag är frisk ska jag ta tag i tränandet också.
Resultatet av utvecklingsbedömningen
Det gick väldigt bra hos läkaren igår.
Julia har en grovmotorisk utvecklingsförsening. Men det visste vi ju om.
Trots det sa läkaren " oj vad det har hänt mycket med Julia sen vi gjorde bedömningen"
Och det har verkligen hänt mycket.
Hon kan fortfarande inte hoppa eller springa, hon ramlar mer än vad jämnåriga gör och hon har dålig balans.
Men hon pratar väldigt bra, tar initiativ till kontakt med andra, ber om hjälp, har ett samspel med andra och söker ögonkontakt.
Vi har ju varit lite oroliga för en ev autism diagnos.
Men nej, Julia är inte autistisk.
En psykolog, två neuroläkare, en sjukgymnas och en läkare från neo är eniga i detta.
De svårigheter hon har som kan liknas vid autism beror med största sannolikhet på hennes synskada.
Autistiska barn och synskadade barn beter sig nämligen på ungefär samma sätt i vissa situationer.
Samma sak med grovmotoriken.
Svårigheterna hon har är pga synen.
Och det är klart.
Ser man inte (eller som i Julias fall är väldigt närsynt pga styrkan på linserna) ja då är man mer försiktig.
Tänk er själva att vara 3 år, ha lite taskig balans och inte ser på långt håll.
Vem söker du dig till? En stabil, stadig vuxen eller en jämnårig som är överallt och ingenstans på samma gång (som 3 åringar oftast är)?
När Julia är 5,5 år kommer en ny utvecklingsbedömning att göras inför skolstarten.
Trött
Jag hade tänt att göra en massa saker idag. Men jag orkar inte.
Efter att ha varit vaken i över ett dygn efter jobbnatten är jag fortfarande trött. Trots att jag sovit hela natten.
Försökte mig på ett zumba pass när jag kom hem efter att jag lämnat Julia på förskolan. Men jag orkade 10 min.
Antingen håller jag på att bli sjuk, eller så är jag bara trött helt enkelt.
Tröttheten kan också bero på att jag har ont i min hand. Det är rätt tröttsamt att ha ont hela tiden.
Imorgon ska vi till Huddinge med Julia igen och jag ska jobba en extra natt. Sen är det ledigt 5 dagar igen.
Idag var det jobbigt att lämna Julia på förskolan. Hon klängde sig fast vid mig och sa hela tiden "jag måste gosa med mamma"
Jag vet att hon har det roligt på förskolan och hon tycker om att vara där, men då när hon vägrade släppa mig ville jag bara ta med henne hem igen. Min älskade lilla unge ❤️
Imorse när hon vaknade sa jag att hon fick gå och leka själv, för jag tänkte inte gå upp mitt i natten.
"Mamma, du måste göra välling"
Haha Jaja. Då var det ju bara att gå upp liksom.
Nu ska jag föna håret, hänga tvätt och försöka få tag på kusin så vi kan åka dit och leka en stund efter förskolan 😊
Äntligen måndag
Jag älskar de här måndagarna.
Tyvärr har jag inte kunnat sova efter jobbet så jag är sjuuuukt trött.
För att hålla mig vaken har jag tvättat och städat. Det kommer bli en lång eftermiddag och en tidig kväll för mig ikväll, men det är iallafall måndag 😊
Söndag
Helvetes jävlar va kallt det är. Igår natt hade vi -12 när vi jobbade. Det är ju faktiskt väldigt vackert med snön och det luktar så gott på vintern. Men jag är glad att det är sista natten nu inatt (förutom en extranatt nästa vecka) och sen är det
långledigt.
Nästa veckas planer är ett läkarbesök med Julia och kalas för våran nyblivna 3 åring Leon.
Jag saknar min kusin och mina kusinbarn så himla mycket så det ska bli roligt att hänga några timmar på söndag. Jag har köpt en present som Therese och Jonny kommer äääääälska 😉😂
Godisfri i 21 dagar!! Det är nog rekord. Jag känner mig pigg och fräsch och vågen visar -2,3 kg. Bara av att sluta äta en massa skräp. Helt otroligt.
Besöket hos neurologen
Igår var vi på Huddinge sjukhus för att träffa Julias nya neurolog. Julia har fått en ny läkare då hennes andra har gått i pension.
Tyckte att den här läkaren verkade ok. Lätt att prata med och Julia skulle sitta i hennes knä ( då är man godkänd)
Hon klämde och kände på Julia, kollade reflexer och mätte huvudet. Hon är inte stel i lederna och har inga spasmer. Hennes förra läkare hade pratat om en ev CP skada men den här läkaren såg inga tecken på det.
Däremot har hon ett stelt rörelsemönster.
Vi pratade om Julias hjärnskada och jag frågade vilken del av hjärnan som var skadad och hur det påverkar henne.
Om jag förstod det hela rätt (jag får aldrig nåt riktigt bra svar när jag frågar) så är den delen som styr grovmotoriken skadad (därav det stela rörelsemönstret)
Eftersom en läkare har nämnt autism pratade vi om det oxå. Men den här läkaren trodde inte att Julia var autistisk. Möjligtvis att hon hamnar i nåt spektrum. Men det får vi förhoppningsvis svar på nästa vecka när vi ska få resultatet av utvecklingsbedömningen.
Hon tyckte att Julia pratade bra för sin ålder (på samma nivå som sina jämnåriga) hon bildar meningar och man förstår vad hon säger och menar.
Det finns inget som tyder på att det skulle vara stopp i kanalerna som går mellan ventriklarna. Skulle Julia visa tecken på att må dåligt (kräkningar, huvudvärk mm) så får vi åka in till akuten.
Det var ett bra besök och vi kommer bli kallade igen om ett år.
Nästa besök blir som sagt med läkare, sjukgymnast och nån från neo som ska ge oss svar på utvecklingsbedömningen.
När man borde vara glad....
.... men inte riktigt är det....
Jag vet inte om det är för att jag är så trött hela tiden. Eller för att jag har ont.
Men jag känner bara blääää. Om allt.
Jag borde verkligen vara glad. Men jag är inte det.
Ibland kan jag känna att " var det här allt? Blir inte livet mer än såhär? "
Jag har ett bra liv, verkligen. Så jag borde inte känna så.
Jag är så tacksam för min dotter. Utan henne vore jag ingenting. Det är för hennes skull jag försöker vara glad. Även om jag egentligen inte är det. Allt jag gör, gör jag för Julias skull.
Jag tror att om det onda i handen bara försvinner och jag slutar stressa ( håller på att öva på det)så skulle jag nog må bättre.
Jimmy sa igår att lm det inte går över med handen måste jag nog operera den.
Men hur skulle det gå?
Vem ska laga mat, diska, städa, tvätta, handla och ta hand om Julia när hon inte är på förskolan? Det går ju inte.
Aja. Ska försöka sova lite nu. Eller iallafall vila.
Ser fram emot långvecka på jobbet så jag Får lite annat att tänka på.
