Jennys Värld

Så va det dags igen. Det stora svarta har återigen fångat mej och jag har numera inga krafter kvar. JAg låter mej fångas med. LÅter det svarta ta mej, för nu har jag kämpat länge nog....Det finns männsikor som skakar på huvudet å himlar med ögonen å tänker "men snälla, ska hon aldrig sluta tycka synd om sej själv?" och som svar på det säger jag, tyck va ni vill.... jag bryr mej inte längre om vad människor anser om mej. Som det verkar så tror människor att dom kan behandla mej hur som helst, att jag ändå kommer att finnas där oavsett vad, och jag tänker inte istta här och säga att dom har fel, för förmodligen är det så.Människor KAN behandla mej hur dom vill för i slutändan ställer jag ändå alltod upp å förlåter, ber om ursäkt för saker jag inte är skyldig till bara för att ingen ska bli arg på mej. Häromkvällen sa en vän till mej att hon kände sej kaxig å att hon förmodligen skulle bli arg på mej under kvällen. Varför hon valde att utse mej som sin slagpåse är inte konstigt. Jag är konflikträdd och skulle säkert ha bett om ursäkt om hon hade blivit arg på mej, även om det inte hade funnits nån anledning. Jag ljuger när jag säger att ingen kan trampa på mej, för i ärlighetens namn är det bara att trampa på, jag reser mej alltid, om än en aning tilltufsad, ler å säger det är ok, jag ber om ursäkt. Däremot har jag styrkan att säga nej till vänner jag inte anser mej ha någon "nytta av". Förstå mej rätt, jag umgås inte med mina vänner för att vinna nåt på det, men vissa "vänner" klarar jag mej utan. Det kanske är en överdrift att säga att man kan hunsa med mej hur länge som helst, visst kan jag oxå få nog, men då ska det ha gått bra långt innan dess. Men när det väl händer så klipper jag alla band direkt och mår dåligt och tror att allt är mitt fel. Vilket det kanske är oxå, vad vet jag. När det svarta fångar mej snurrar tankar å känslor omkring och jag vet varken ut eller in...