Jennys Värld

Imorgon ska jag vara där, halv tre.
Har nån någonsin varit på vippen att förlora förståndet?
Om inte annat kan jag förklara hur det känns.
Nerverna ligger utanför kroppen, känslan av panik är så stark att man vaknar mitt i natten och kallsvettas.
Samtidigt som man helt har gett upp och struntar i allt, så finns känslan av trots kvar, att jag ska minsann klara det här...

JAg vill inget hellre än att vara ensam med min dåliga samvete och mina skuldkänslor.
Samtidigt vill jag att någon ska hålla om mej hela dagen och torka mina tårar som faller.
Jag känner mej så sjukt obekväm med mej själv och det känns som om  ingen kan sätta sej in i mutt liv, hur jag har det nu, och hur jag tänker.

JAg kommer låsa in mej, stänga av alla telefoner och riktigt plåga mej själv med tankar.
För det finns inget annat sätt att komma över smärtan än att ta itu me den