Jennys Värld

Åh va ja saknar min mor.
Ja saknar att inte kunna ringa henne, om så bara för att prata i ett par minuter.
Ja saknar att inte kunna se över en fika på stan, eller bara att få vara hemma hos henne när allt känns meningslöst.
Vissa skulle väl nu säga attd et bara e att ringa henne å bli sams igen.
Men dom som har känt mej länge vet att det inte är så lätt.
Visst kan vi bli sams idag ja å min mamma.
Men förr eller senare kommer det komma en dag när jag blir sårad å besviken igen.
För jag tillhör inte familjen på samma sätt som dom andra.

Jag står utanför den kärlek å respekt som dom delar med varandra.
Så har det alltid varit, men naiv som ja e har jag alltid hoppats att jag en dag ska bli accepterad å insläppt i deras gemenskap.
Så har det aldrig blivit, å kommer aldrig att bli.

Min mamma, moster å min kusin har alla ett band emellan dom som e så starkt.
Å ja får inte plats.
Jag får inte plats i deras familj.
Frågan jag ställer mej om å om igen är va ja har gjort, eller för all del inte gjort för att det ska vara såhär.
För dom e det helt naturligt att inte räkna me mej.
För mej e det smärtsamt, intill vansinne smärtsamt.

När ja bodde med Anders störde det mej inte så mycket, att jag inte räknades av dom.
Då hade jag ju honom.
Han va min familj, å jag trivdes alldeles utmärkt med det.
Nu är det mera påtagligt.
Nu när jag lever ensam.

Fuck this!
Ja orkar inte