Jennys Värld

Ibland önskar jag att jag va mera modig.
För i ärlighetens namn så e jag nog den mest fega stackare jag vet.
Å det gäller allt.

Jag vågar tex inte flyga med Katri till Umeå i maj, för jag e alldeles för rädd för att flyga.
Jag vågar inte tala om för nån vad jag känner, av rädsla för att bli nobbad.
Jag vågar inte söka till sjuksköterske utbildningen för att jag tror att jag ändå inte ska komma in.
Det är så mycket jag inte vågar
Hade jag vågat hade jag kanske kunnat förändra livet som jag så hemskt gärna vill.
Å nej, jag menar inte att en resa till Umeå skulle kunna förändra mitt liv drastiskt.
Vad jag menar är att jag hindrar mej själv från att uppleva saker å att komma nånstans i livet.
Jag stannar där jag är, för att det är tryggt.
För att jag vet vad jag har.

För att mitt liv inte ska bli sådär kaotiskt igen.

Konsekvenserna av detta fegisbeteendet är ju att jag blir frustrerad för att det aldrig händer nåt.

Men hur kommer man över ett beteende man har haft i hela sitt liv?
Vad krävs av mej för att bryta detta mönster?

Det första kanske e att sätta sej i det där planet som flyger till Umeå?
Det kanske e en början till ett modigare liv?

Ska fundera på detta under dagen å ge Katri ett besked ikväll efter jobbet .