Är det verkligen värt det?
Jag vet inte hur länge jag fixar det här.
Jag har så mycket inom mej som jag skulle vilkja få ut.
Men för husfridens skull håler jag käften och så byggs det på ännu mer.
Tills jag exploderar.
Ibland tänker jag att det kanske ska vara såhär, att alla har det såhär.
I så fall undrar jag hur alla andra orkar.
Allting handlar alltid om alla andra.
Om hur alla andra vill ha det, hur alla andra mår.
Mitt i allt omhändertagande glömmer jag bort mej själv?
Är det då så konstigt att jag ibland tappar fotfästet och faller längre och längre ner?
Hur många ggr ska jag nudda botten innan det är min tur att bli omhändertagen.
När är det min tur att slippa tänka på allt, att slippa bekymra mej?
Förmodligen aldrig eftersom jag är så fullt upptagen med att tänka och ta hand om alla andra.
Jag får kanske skylla mejs jälv som har gjort allt detta från början, men jag trodde inte att det skulle sluta med att jag hela tiden blev tagen för given.
"gör si, gör så, tänk på mej då, jamen jag då??...."
Usch vilket gnäll inlägg, men det va skönt att få skriva av sej lite.
Nu är det väl dags att gå ut med Jessie igen.
Hon blev visst mitt ansvar just idag utan att jag visste om det.
