Jennys Värld

Jag har nog inte riktigt insett att jag faktiskt snart inte är sambo längre.
Förrens nu.

Jag vet hur det kommer bli.
Först kommer jag uppskatta ensamheten, lugnet som infinner sej när man kommer hem från jobbet.
Ingen att ta hänsyn till förutom katten.
Sen kommer den trista ensamheten komma.
När jag blir galet rastlös och ringer alla jag känner för att få lite sällskap.
Sen kommer den hopplösa ensamheten.
När det känns som att man är totalt övergiven av alla och inte har en enda vän.

Jag har liksom varit med förr, så jag vet.

Usch för detta....