Jennys Värld

Den senaste tiden har mitt liv varit ganska turbulent.

Jag har kommit till insikt gällande en massa saker.
Men samtidigt som jag har erkännt mina problem har jag någonstans fortsatt att förneka.
Och trott att bara jag säger det högt så är problemet ur världen.

Så är det tyvärr inte.

Jag tappade greppet för ett par dagar sen.
Jag föll.
Jag har fallit förr, men inte såhär.
Inte ens i närheten av det här.

Jag har kanske försökt att vara stark för länge.

I hela mitt liv har jag upplevt motgångar, men på nåt sätt alltid lyckats vända det dåliga till nåt bra, förr eller senare.
Jag har ofta fått höra vilken fantastisk styrka jag besitter som orkar med allt som händer mej. 

På nåt sätt har jag alltså aldrig tillåtit mej själv att falla så långt att det inte har funnits ett sätt att ta sej upp.
Jag menar, jag är ju så vansinnigt stark....

Men inte ens jag orkar.

Jonas tvingade mej att gå till läkaren.
Det visade sej att jag är djupt deprimerad med svår ångest.
På gränsen till att bli inlagd.

Hur har jag kunnat missa detta?
Är jag så van vid att må dåligt att jag inte har insett att det är dags att ta tag i problemet INNAN det är försent?

Min läkare rekomenderade sjukskrivning och en helvetes massa samtalsterapi.
Och naturligvis nya antideppressiva.

Jag får se.
En sjukskrivnng känns så.....slutgiltigt på nåt vis.
Då är der ju verkligen nåt fel på mej.

Men jag kanske ska sluta kämpa emot och faktiskt ta tillvara på den hjälp som erbjuds.