Jennys Värld

För nån helg sen träffade jag en gammal vän.
Ann-Christine.
För ett par år sen va , vad jag ansåg, nära vänner.
Hon va den som alltid ställde upp när jag klantade till det, och som alltid hade dörren öppen när jag behövde prata av mej.

Vi åkte på kryssningar, festade, fikade och hade jäkligt kul.
Men så hände nåt och vi vart osams.
Idag minns jag inte ens va det va vi bråkade om.
Hur som helst.
Jag bestämde mej för att skicka iväg en vänförfrågan på fejjan.
Och ni förtsår inte hur glad jag blev när hon accepterade den.
Nu kanske det låter lite töntigt att man kan bli så glad över det, men på nåt vis så släppte hon in mej i sitt liv igen.

Vi kanske inte blir så taighta som förr, men förhoppningsvis så kanske vi kan börja om.
Hitta tillbaka iallafall en liten del av vad vi hade.
Eller så blir vi "vänner frän förr" som kanske komenterar varandras status på facebook ibland och hälsar på varandra på byn.

Hur som helst är jag glad, för jag har tänkt på henne ibland och önskat att vi kunde gräva ner stridsyxan.

Sen finns det en tjej, som jag tänker på ibland.
Som jag också hade en nära relation till.
En tjej som bjöd hem mej på julmiddag till sin mamma för att jag skulle slippa sitta själv.
En tjej som jag ansåg vara en av mina bästa vänner.
Även där sket det sig av nån anledning.
Jag tror att jag lyssnade för mycket på skitsnack och gav aldrig en chans till förklaring.
Jag betedde mej som en fjortis och hela vänskapen rann ut i sanden, trots att vi säkerligen hade kunnat lösa allt om jag bara hade gett det en chans.
Henne saknar jag ibland och jag tror att vi kanske skulle kunna hitta tillbaka till varandra ocm vi bara gav det en chans.
Men det blir svårt att ta kontakt när åren bara går, och även om jag ibland vill skicka ett sms och be om ursäkt så vågar jag inte.
För tänk om hon skulle säga åt mej att dra åt helvete?

Jag hoppas att hon läder det här inlägget och iallafall vet att jag tänker på henne ibland och önskar att vissa saker vore ogjorda.