Tisdag
Det kändes lite bättre igår när jag talat om för min omgivning att det va dags igen. För en Depp period. Idag känns det lika illa som igår. Innan jag berättat. Jag vet att om jag bara står ut ett par dagar kommer allt kännas ok igen. Jag vet ju det. Men det är jobbigt att vänta. Under tiden gräver jag ner mig i jobb och promenader. Och massa sömn. Det blir dock inte bättre av att jag vet att hösten är på väg. Och ensamma mörka kvällar väntar mig. Men jag biter ihop. Det är det jag gör bäst. Å jag är tacksam för fina vänner som gör att jag klarar av det jobbiga.
Kommentarer
Trackback
