Det här med barn
Jag å en vän pratade om familj och barn häromdagen. Jag är väldigt kluven i den frågan. En del av mig vill absolut inte ha barn. Jag har nämligen väldigt svårt att se mig som mamma. Jag tycker att det verkar oerhört besvärligt med uppfostran, trotsålder, dagis lämningar å hämtningar. Jag är fortfarande alldeles för omogen för det ansvaret. Jag gillar att sova länge på morgonen, lägga all mun lön på bara mig, kunna åka på spontan resor osv. Samtidigt är en annan del av mig av helt annan mening. Jag hör från vänner som har barn att det är det bästa dom har gjort, att de inte minns hur livet va innan barnet kom och att det inte finns nån större kärlek än den till sina barn. En del av mig längtar efter familjelivet. Med allt det som jag nyss skrev inte passar mig. Som sagt. Jag är kluven och kanske blir det så att jag inte skaffar barn, kanske kommer jag till en punkt i livet då jag känner att jag är redo. Fram till dess uppskattar jag om folk slutar fråga:" är det inte dags för dig att skaffa barn snart?"
