...
Det finns så mycket jag vill säga.
Men som jag inte kan.
För att det är för privat.
Jag har redan tjatat sönder mina stackars vänner.
Det finns så mycket blandade känslor i min kropp och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera dom.
I såna här lägen saknar jag H.
Hon visste alltid hur hon skulle få mej på humör igen, å lugna ner mina stackars nerver.
Jag orkar inte fundera, tänka och känna mer så jag försöker stänga av litegrann.
Fokusera på jobbet och göra mitt allra bästa för att mina brukare ska ha det så bra som möjligt.
Har jag det att fokusera på så kanske de flesta tankar blir förträngda.
Ja jag vet att jag förr eller senare måste ta itu med dom, men jag väljer gärna senare i så fall.
Kommentarer
Trackback
