Jennys Värld

Vaknar 05.30 av att Svea flyger ur sängen.
"Ge fan i granen" gastar jag i ett halvaket tillstånd, för jag misstänker att det är dit hon e påväg.
Kattvalpen far fram som en galning över hela vardagsrummet å när ja lyckas öppna ögonen helt ser jag att hon jagar nåt.
"Åh herregud kattjävel, kan du aldrig låta mej sova?" muttrar jag å undrar va det är för slags synder jag har begått för att förtjäna henne.
När ja tittar extra noga ser jag att det är en spindel hon jagar.
Å den e inte liten heller.
Ni vet en sån där stor me små ben.
Helt plötsligt e jag klarvaken och springer runt i lägenheten i vild panik.
Spindlar e inte mitt favoritdjur direkt.
Samtidigt som jag försöker hålla Svea borta från det lilla krypet letar jag desperat efter något att mosa det me.
Ja hittar en vattenflaska å mosar för glatta livet.
Spindeln e död å ja funderar på va den kom ifrån.
Ska inte spindlar ligga å sova den här tiden på året?`

Somnade i alla fall om, helt utmattad.

Gårdagens godisfrossande resulterade i magknip och illamående imorse.
Att jag aldrig lär mej.
Nu ska ja försöka återställa kaoset i min lägenhet å sen gå å jobba.

Okej.
Varje år ska det ju lovas en massa saker (som ändå inte hålls)
I år lovar jag mej själv att tuffa till mej lite.
Jag är så trött på att folk sätter sej på mej hela tiden å trampar ner mej som om jag vire nån slags dörrmatta.
Den senaste veckan har jag fått så mycket skit. Mer än vad andra inte ens får på ett helt år.
Jag är måttligt trött på det.

Därför ska jag dra ner på snällheten.
Man får ända bara skit om man e för snäll, och jag orkar inte mer.

det här året....
Känns ju helt underbart.

Ja har inte kunnat sova alls inatt.
Dels för att dessa prickar som har tagit över min kropp börjar oroa mej. De blir ju bara fler.
Har nu även hittat prickar på underarmarna.
Men dom kliar inte. Förutom "bölderna" jag har i nacken.
Jag är helt övertygad om att det är stressrelaterat och kanske en aning depressionsrelaterat.
Går det inte över får jag väl gå till vårdcentralen.

Den andra anledningen är att jag i ett berusat tillstånd på juldagen fattade ett mycket dåligt beslut.
Just då tyckte jag att det va en toppen ide', nu tycker jag att det verkar som en alldeles fryktansvärt dum ide'.
Men än vet ja ju inte.
Jag får vänta å se.
Oavsett resultatet av detta dumma så vet jag hur det blir i alla fall.
DET har jag bestämt mej för.

Jag är i alla fall glad över att julhelgen är förbi.
Dessa ångestladdade dagar i ensamhet.
Och när jag dessutom lyckades bli osams me släkten (igen)

När det gäller dom så är jag ändå inte speciellt förvånad.
Det har varit bra så länge nu att jag bara väntade på att nåt sånt här skulle hända.
E inte det rätt fruktansvärt ändå?
Att man vet att det förr eller senare kommer balla ur å jag kommer återigen få vara den som blie ensam kvar.
Vad jag inte förstår e hur dom kan tycka att det här är roligt?
För visst måste dom tycka det.
Det är inte första gången.
Å det är ALLTID jag som blir den utsatta.
Aja, jag e van vid att vara ensam så jag klarar mej nog.

Upptäckte häromdagen en massa prickar på magen. Kollade extra noggrant å fann även prickarna på rygg å nyckelben.
Nu har det ploppat upp prickar även i nacken.
De har inte kliat, men dom i nacken kliar.
Å ja kan inte låta bli att klia tillbaka.
Smörjer me fet receptbelagd salva hoppas att det ska försvinna.
Annars får ja väl ta mej till vårdcentralen.
Ser ut som en prickig korv =)


Imorse när ja vaknade fick jag en smärre chock.
Ja va omringad av Star Wars figurer.
Å då menar jag verkligen omringad.
De va överallt.
Ja trodde kanske att man lämnade sånt hemma när man flyttade hemifrån.
Men tydligen inte =) 
 

Nr har raderats.
Msn adresser har blockerats.
Och inom kort kommer även bloggen att få ett lösenord för att kunna läsas.
Anledningen till detta är att kvinnan som kallar sej mamma har gjort det igen.
Den här gången (som alla andra gånger) med hjälp av en hysterisk moster.
Återigen har jag blivit utpekad som familjens svarta får.
Jag har helt enkelt tröttnat å anser inte att de tillhör min familj längre.
Jag raderar dom från mitt liv.
PUKNT!
Anledning nr 2
En man vars namn ja inte tänker nämna läser min blogg för att.... jag vet ärligt talat inte varför.
Jag vill radera även honom ur mitt liv, för allt han gör är att få mej att må dåligt.
Han verkar gå igång på det.... eller nåt.
Ni som fortfarande vill läsa min blogg ska naturligtvis få göra det.
 
Jag vet att jag tidigare har sagt att man inte ska ha lösenord, för varför skriva på nätet om inte alla ska kunna läsa?
Jag tar tillbaka dom orden.
Folk får göra som dom vill.

Det är dom jag lever för.
Mina drömmar kan aldrig bli verklighet.

Julen är en ångestframkallande högtid.
Jag minns forna jular då livet va underbart å jag hade det bra.
Plågsamt att tänka tillbaka.
Ja minns även lyckan att få köpa julklappar till dom man tyckte om.
Nu ser jag ingen glädje alls i det.

Jag hoppas att jag än en gång få uppleva lyckliga jular.
Det här året va verkligen inte mitt bästa.
Ja hoppas på nästa

"Hon glider ju runt här på ett räkskal"
Mikko Riskula

Det korrekta ordspråket ska ju vara
"Hon glider ju runt här på en Räckmacka"

Haha underbart =)

Julen närmar sej med stormsteg.
Jag ska jobba på julaftonskväll, vilket inte stör mej alls.
Tycker snarare att det ska bli mysigt.
Juldagen innebär festligheter då min moster fyller år.

Jag förstår ingenting när det gäller honom.
Jag vill inte känna nåt, men han e så bra på alla sätt å vis.
Att det kommer bli vi kan jag inte alls tänka mej.
Jag har ju bestämt mej för att inte falla.
Men för att citera Emmha: Jag håller på att snubbla litegrann bara.
Vi är BARA vänner å jag vill att vi ska fortsätta vara det.
Får nog sluta umgås så mycket med honom.
Annars kan det gå illa =)

Igår va det julfest på mammas skola.
Trevligt att få se vart hon håller hus om dagarna =)
Emmha följde me, å det va alldeles underbart trevligt.
Efteråt bestämdes det att vi skulle ta en pubrunda, ja å Emmha.
Hon va så duktig mittt lilla gryn som bara drack vatten.
Men jag tror att hon hade trevligt ändå =)

Kon hem, hämtade H från N å gick hem å sov.
Det ÄR mysigt att dela täcke, men inte när pesonen man delar med snarkar så man inte får sova.
Under hela natten sov jag kanske 1.5 timme.
Lagom trött idag alltså.

Fredagskvällen spenderas hos Anna.
Som vanligt =)

Jag måste klargöra vissa saker.
För som ja misstänkte så e det ingen (förutom Anne tydligen) som fattar va ja menar.
Jag är jätte glad för mina vänner, de är de bästa.
Mitt jobb är ok, jag trivs superbra med kollegor och boende.

det är allt det andra rumtomkring.
Känslan av att jag inte har lyckats med något i livet.
Att jag i princip lever samma liv som när jag va tonåring å bodde hemma.
Jag står på samma ställe å nöter.

Jag vill komma vidare i livet.
Leva ett RIKTIGT liv.

Det är oerhört svårt att sätta ord på känslor och sinnesstämmning.
"Va glad för det du har"
Snälla ni, tro mej. Jag ÄR glad för det jag har.
Det jag saknar e det som fattas....
DET gör mej ledsen....

Om jag bara kunde se en liten strimma hopp skulle allt vara så mycket enklare.
Om det bara fanns nåt som kunde göra min gråa vardag en aning ljusare.

Men visst e det så, att om nånting går emot en, så går allt emot en?
E man lite deppig händer det en massa dåliga saker som gör att man blir ännu mer nere å ledsen.

Jag vill leva ett riktigt liv.
Inte det här låtsaslivet jag lever nu.
Jag lever för att jag inte har något val. För att jag blev född.
Men inte föds man olycklig?
Jag har ju fått känna på lycka.
Jag har levt ett bra liv.

Men inte kan livet vara slut vid 25 års ålder. Det är väl då det ska börja?
Hur som helst så orkar jag inte mer.
Men jag måste ju. För även där har jag inget val.

Äh det är bara att fortsätta.
Sluta tänka
Sluta fundera.
Sluta vara så jävla avundsjuk på alla andra...

Ibland kan jag sakna någon att gosa ihop mej med i soffan.
Bara nån att hålla om, ligga nära.
Igår fick jag en liten dos av allt det där.
Ihopkurad med en trevlig man i soffan nån timme framför tv:n.
Det va bara det jag behövde, nu klarar jag mej ett tag till.

Jag kräver inte mycket.
Bara lite kravlöst gos med nån ja tycker är trevlig.
Alla behöver vi ju närhet, eller hur?

Mina underbara arbetskamrater.
Det är en jävla cirkus på jobbet just nu.
Men så länge jag har er kan inget få mej på fall =)

Å så blev jag en aning förvånad idag.
Att människor kan vara så omtänksamma.
Den personen jag minst hade anat läser mej som en öppen bok.
Man förvånas varje dag =)

Fick ett samtal igår.
Ett "jag bryr mej om dej" samtal.
Det värmde, även om jag inte riktigt kan ta in det just nu.
Så tack snälla du för att du ringde.

Hemma ser det ut som kaos, för att jag inte orkar städa.
Det enda som lockar just nu är att få krypa ner i sängen igen.
Men jag måste försöka hålla mej vaken.
Börjar tidigt imorgon.

Jag har ingen lust att gå till jobbet alls.
Orkar inte med frågor om hur jag mår, eller vad jag har varit för sjuk.
För rent fysiskt är jag frisk.
Det gör mest ont i själen.
Samtidigt orkar jag inte ljuga.
Jag vill bara inte att folk ska tycka synd om mej.
För det är det inte.

Mamma ska hjälpa mej att hitta någon att prata med.
Jag hoppas verkligen att det hjälper.

Ångest.
Va e det för ett jäkla ord?
Vem uppfann det?
Hur kommer det sej att människor drabbas av detta hemska?

Söka hjälp?
Jag har provat förr, men det har inte hjälpt.
Jag försöker hitta ljusa saker i livet, men det mörka tar över.
Det känns som om all luft har gått ur mej, kvar finns bara ett tomt skal.

Det känns som om hela världen hatar mej, å att jag inte är till någon nytta alls.
Jag vet att jag låter fruktansvärt patetisk, men jag måste få det ur mej.
För att orka.
Orka i alla fall lite.
Orka kliva upp på morgonen.
Orka andas.

Idag grät jag.
För första gången på evigheter.
Därför att hela jag håller på att rasa samman.
Jag har inget som får mej att vilja leva vidare.
Min mamma sa idag att jag har en massa saker att leva för.
Å det är klart att jag vill leva, men jag har ingen livsglädje kvar.

Det sista som lämnar en människa är hoppet vill jag minnas att jag har sagt förut.
Nu har hoppet lämnat mej.
Jag bor i ett mörker som sluter sej om mej.

Snälla hjälp mej för jag orkar inte mer...

Gårdagen va en lugn å stillsam kväll.
Hade tvättstugan på dagen å låg mest på soffan hela dagen.
Jätte mysigt.

Men så när ja ligger där å läser som bäst, känner ja hur hjärtat börjar slå hårdare å snabbare.
Jag får svårt att andas och skakar i hela kroppen. 
Det snurrar i huvudet.
Jag känner igen symptomen.
Jag håller på att få en ångestattack .
Vinglar ut i köket, ser knappt nånting.
Öppnar fönstret (av tidigare erfarenhet vet jag att frisk luft hjälper)
Hänger med halva kroppen utanför å försöker lugna ner mitt bultande hjärta.
Det snurrar fortfarande å jag är helt övertygad om att jag kommer att dö när som helst.

Pratar med Emmha i telefonen, det hjälper en aning.
Att bara få prata med någon.

Sms:ar med mamma och ber henne komma hit.
Jag kan inte vara ensam när allting bara snurrar.
Mamma sätter sej på 22 bussen å kommer hit.
Vetskapen om att någon är på väg får mej att lugna ner mej en aning.
När mamma kommer är jag helt stelfrusen.
Har suttit i fönstret i närmare 2 timmar.
Så fort mamma kommer innanför dörren lugnar jag ner mej.
Hjärtat slår normalt å jag kan se ordentligt igen.
Andningen känns lättare när trycket över bröstet lättar.

Det va flera år sen jag hade en ångestattack.
Det är inte kul vill jag lova.
Idag känner jag mej helt slut. Det tar på krafterna att tro att man ska dö.
Jag håller visst på att bli galen!

Kvällen tänker spenderas i sällskap med "gänget"
Väntar bara på att A ska komma hem från jobbet.

Gårdagen spenderades med M.
Hur trevligt som helst, vi passar så fint ihop.
Det va så lätt.
Allting med den människan verkar lätt.
Förutom det där då....
PROBLEMET!
Varför kan inte livet vara enkelt?
Varför måste ALLT vara så svårt?

Jag vill, men ändå inte.
Det kommer sluta med att det är jag som sitter hemma å undrar.
Som vanligt.
Jag kommer hamna i en situation som jag inte vill hamna i.

Jag vill minnas att jag har upplevt det här förut.
Fast skillnaden va att det då va betydligt enklare.

Varför hamnae jag jämt i situationer som e omöjliga?

Hur kommer det sej att vissa lyckas med allt å andra inte med nåt?
Hur kommer det sej att vissa lever ett bra, fint liv medans andra kämpar förgäves utan att  nå dit dom vill?
Hur kommer det sej att vissa lyckas med allt, å andra inte med nåt?
Hur kommer det sej att bara vissa får vara lyckliga?

Får man bara en chans?
En chans till lycka?
Vad händer om man förbrukar den chansen, helt ovetandes om att man bara hade EN?
Är det då meningen att man ska gå ett helt liv å vara olycklig?
Om jag hade vetat att man bara fick EN chans, så hade jag kanske agerat annorlunda vissa gånger.

Jag håller på att falla tillbaka i det svarta igen.
Jag SKA kämpa in i det sista det vet ni.... om jag inte orkar hela vägen hoppas jag att det fortfarande finns nån som orkar fånga mej...... igen.

Herregud va folk måste vara trötta på mej vid det här laget.

Söndag.
Veckans kanske tråkigaste dag.
Ont i magen å allmänt slö.
Ja å Anna hyrde film.
Bjöd över Henke å Pirre.
Timtal med film, en typisk söndag i Nykvarn.
Det va trevligt, även om jag satt å gömde mej bakom kudden till skräckfilmerna (som egentligen inte va så läskiga)

Ikväll blir det jobb igen.
Jobbar kväll hela veckan.
Å så helgen då'rå.

Idag fyller Emmsi år, grattis mitt lilla gryn =)
Jag hoppas att jag orkar ta mej in till södertälje ikväll för att fira henne.
Man skulle haft en bil. Har jag sagt det förut? =)

Nä en kopp kaffe å en cigg innan det är dags å gå.