Jennys Värld

Jag va så väldigt nära på att skicka ett sms till Jens idag å tala om för honom att jag tycker att han å Nettan är vidriga människor som leker med folks känslor. För ärligt, jag misstänker starkt att jag va nån som "dög" både som flickvän till Jens och som svägerska till Nettan. Eftersom det knappt har gått en månad och Nettan har återigen parat ihop Jens med nån ny. Å jag som va allt för honom för inte så länge sen. MIsstro mej inte, jag är inte kär i honom och jag va det aldrig heller, förälskad ja, en kort period. Men jag tycker ändå att det är fult att leka med folks känslor, för visst har väl jag oxå rätt till äkta kärlek. Jag vill inte bara vara nån som duger. Jag vill att det ska vara på riktigt.
 Men, jag skickade inte nåt sms för jag är inte lika vidrig å hemsk som dom. Jag är en bättre människa än så, och vad skulle jag vinna på att vara lika elak? Ingenting.
Så jag hoppas att de lever lyckliga i alla sina dagar Jens och Nettan och jag hoppas att jag även aldrig behöver umgås med dom igen. Visserligen jobbar jag ju me henne men som tur är inte så ofta och inte förrens om ett halvår, å då kanske jag inte ens bryr mej längre..... 

Fick ett mess från min vän Anne idag. Kryssning ordnad, 125 kr =) som hittat.
Höstjacka lyckades jag oxå hitta, precis en sån jag vill ha.
Hoppas bara att den passar (beställd från Hm)

Va galet modig idag. Mer info kommer senare =)
Fick för övrigt beröm idag av chefen. Det är andra gången på 1 vecka.
Jag är så himla bra =)

Jag följer en del bloggar, å läste ett inlägg igår som fick mej att ligga på golvet å vrida mej av skratt
(ok inte riktigt men nästan)
Inte för att det va speciellt roligt i sej, men jag undrar bara hur människor tänker.
Folk idag är så desperata, varför inte bara lugna ner sej en smula?
Nu ska jag ner till parkeringen å skrapa fram ett litet kontroll nr så att jag kan ställa av bilen.

Ett fint sms från Johan idag.
"Ville bara kolla hur du mår, ville bara att du skulle veta att du kan ringa om du vill prata"
Tack snälla du!

För övrigt sitter jag å letar febrilt efter en ny höst jacka och en kryssning som passa min plånbok.
Min kära vän å kamrat ska ju fira sin födelsedag den 26/9
och ja SKA me =)

Annars känns allt ganska bra trots allt. På jobbet finns mina fina, underbara jobbarkompisar
hemma finns vänner och människor jag tycker om.
Jag vet att jag har en jobbig period framför mej, men jag vet oxå att me dom okring mej kommer jag att klara av det galant.

Imorgon hämtas min älskade bil för att skrotas, men det är tyvärr det ebda som kan göras.
Jag lägger ut en massa pengar på den och den går hela tiden sönder.
Men det ska sägas att jag har seperationsångest =(

Men för att se positivt på saken så sparar jag en massa pengar på att inte ha kvar den
och det går ju faktiskt bussar.
Så mitt nya projekt blir att spara till en ny bil =)

Imorgon ska jag vara där, halv tre.
Har nån någonsin varit på vippen att förlora förståndet?
Om inte annat kan jag förklara hur det känns.
Nerverna ligger utanför kroppen, känslan av panik är så stark att man vaknar mitt i natten och kallsvettas.
Samtidigt som man helt har gett upp och struntar i allt, så finns känslan av trots kvar, att jag ska minsann klara det här...

JAg vill inget hellre än att vara ensam med min dåliga samvete och mina skuldkänslor.
Samtidigt vill jag att någon ska hålla om mej hela dagen och torka mina tårar som faller.
Jag känner mej så sjukt obekväm med mej själv och det känns som om  ingen kan sätta sej in i mutt liv, hur jag har det nu, och hur jag tänker.

JAg kommer låsa in mej, stänga av alla telefoner och riktigt plåga mej själv med tankar.
För det finns inget annat sätt att komma över smärtan än att ta itu me den

Jag kommer aldrig klara av det här. Varken det ena eller det andra.
Det tar sönder mej att inte kunna få sova på nätterna för att jag inte kan sluta tänka.
Det tar sönder mej att jag inte kan vara tålmodig på jobbet.
Jag fräts upp inifrån för att jag lever ett så jävla meningslöst liv....
De kommer att få låsa in mej på psyket snart, för såhär kan jag inte ha det längre.
Och NEJ för fan, jag tänker inte "prata me nån" för hör ni inte va jag säger...
det hjälper inte...
Jag håller på att få psykbryt, jag känner det. Jag är arg på allt å alla,
allra mest mej själv.
Jag har helt tappat kontrollen. Idag gick jag in i dörren två ggr, för att jag helt enkelt inte såg den.
Jag kan inte skratta, inte gråta, inte sova.....
Ett nerv vrak.......
Min kropp vrålar efter ett lugn somjag inte kan hitta, jag skriver det här i rasande fart
för att jag är stressad. Över vad??? JAMEN DET ÄR JU DET JA INTE VET!!!!!!!
Kocko...dags å börja knapra piller å låsas in i en madresserad cell............

Jag kunde inte ringa imorse. Jag kan inte bestämma mej.
Men är inte det ett tecken på att jag inte är redo? Om jag inte vet?
För hade jag varit helt säker hade det ju inte varit snack om saken, då hade jag ju redan bestämt mej.
Jag ska sluta lyssna på vad alla andra säger, både det negativa och positiva
och verkligen fundera...
Men jag vill tacka Emma, Mamma, Moster, Mika, Linda, Michaela och Heidi för erat underbara stöd.
Framförallt, Linda, MIka och Michaela, för att ni visar att ni finns där
efter alla dessa år, då jag kanske inte har varit den bästa på att höra av mej.
Ändå tvekar ni inte en sekund me att ställa upp me fina ord och omtänksamma råd.
Det värmer i hjärtat.

Hur ska jag klara av att gå igenom det här?
Förra gången va det inte lika smärtsamt, för då hade jag bestämt redan.
Men nu, nu vill jag ju så gärna, hade ju till och med bestämt hur jag skulle möblera hemma i min lilla etta.
Men att klara av det själv ekonomiskt, det går inte
jag kommer inte ens att ha råd till hyran.
Jag kommer förmodligen dö av ångest, saknad och öppna sår i mitt inre.
Imorgon ska jag boka tid....

Emma, min älskade vän som verkligen bevisar vad vänskap är.
Emma, som är beredd att gå hem från krogen för att åka till nykvarn
bara för att jag är galet förkyld och ligger ensam hemma
Jag är så glad att jag har henne
För övrigt snurrar tankarna och jag kan inte sova...hade ju tänkt ligga hela dagen idag
för att kanske bota min förkylning
Men näpp, så jag ska gå ner på macken å köpa lite mat, sen kankse jag kan sova =)

Min högsta önskan har slagit in, nu vet jag inte om jag ska skratta eller gråta
Dessutom finns vissa problem.
Men å andra sidan... vem bryr sej?
Jag kommer aldrig få det precis som jag vill, så varför inte bara löpa hela linan ut?
Ensam är stark, visst?

Ligg här intill mej å håll om mej lite snart reser jag in i mej själv.
Jag önskar det fanns någon lindring att få men jag vet att det finns ingen hjälp.
Nu måste jag ner i det mörka, nu måste jag ner i min brunn, där ingen jag känner kan höra hur jag skriker
Så jag vill att du lämnar mej ensam, när du tror att jag fallit i sömn
Jag vill inte att du ska se mej, såhär...
Du vet att jag aldrig har trott på nån gud men ibland går jag in i hans hus
Så när skymmningen faller imorgon så går jag i kyrkan å tänder två ljus
Det ena för dom jag har sårat, för vännerna som jag försmått, och för tårarna som dom har gråtit för min skull
Det andra för att jag ska finna en kärlek som orkar bestå, å en man som en gång kan älska mej som jag är
"Två ljus" Björn Afzelius